hello africa

den här bloggen får nog ta formen av en reseblogg för ett litet tag. i tisdags eftermiddag åkte jag nämligen ut till artlanda för vidare flyg mot kenya. efter stopp i rom, addis ababa och kilimanjaro landade jag till slut i mombasa. därifrån tog jag en matutu till voi, där finaste eva-karin mötte mig på stationen. när jag kom fram til voi var det lätt kaotiskt och jag blev väldigt lycklig då jag fann min vän. efter en taxiresa och lite upphämtad mat på vägen landade vi i huset där jag skall spendera mina kommande sex veckor.
på torsdagen, alltså dagen efter ankomst, tog vi lite promenader i omgivningen och jag försökte acklimatisera mig. lydia, eva-karins vän, kom förbi och vi köpte lite frukt i sofia (området där vi bor). där blev vi hembjudna till en kvinna som heter jane och efter ett kort besök där gick vi hem och lagade kvällsmat.

på fredagen vågade jag mig in till voi igen och jag insåg då att det ju inte alls var speciellt skrämmande. visserligen är det mycket människor och väldigt annorlunda gentemot hemmavid, men den läskiga busshållplatsen var inte större än en parkering. under dagen hann vi även med att svänga förbi bogesund house, äta lunch med eva-karins vän james och gå på fruktmarknad.

i lördags tog vi oss till ett ställe för att bada och se på elefanter. det var hur coolt som helst att se vilda elefanter för första gången. i går, söndag, var vi i kyrkan på morgonen. det är så annorlunda här, alla går till kyrkan. vid lunch mötte vi upp två av eva-karins vänner och jag testade att äta pilau för första gången.

i dag har vi pluggat ganska mycket och så har vi varit förbi bogesund house igen. där fick vi vattenmelon och det var himla gott.

jaja, nu skall jag sluta tjata. allt för nu!

alltså, ibland skulle man ju kunna önska att livet vore lite mer som sliding doors. eller så kan man sitta i soffan och lyssna på the smiths för att sedan besöka phil collins utställning the world won't listen på marabouparken.

det där med prosa och marmelad

även om snön faller och även om jag fortfarande fryser ihjäl när jag går runt på gator som ännu är frusna vågar jag mig ändå ut. man kanske kan kalla det ett framsteg, eller en förbättring. i går var jag wahlström och widstrands bokcirkel prosa och marmelad. jag var där i egenskap av recensent på dagensbok.com och det hela var himla flådigt med bubbel, te och scones. efteråt tog vi en öl eller två på tranan och i dag borde jag verkligen börja skriva på min uppsats.

 bilder av leo ahlgren och hämtade här.

jag trodde det fanns en slags garanti. att har man bott i en stad går man inte vilse i den. gatorna är alltid ens egna och alla vägar leder dit man tror. jag inser nu hur fel jag hade. göteborg är inte mitt, gatorna är inte mina.

det är tidig morgon och jag åker tåg nummer 425 mot Göteborg. det är lördag morgon och över halva mars har visst passerat. dagarna har glidit in i varandra, måndag, tisdag och så var veckan slut. men nu är tentorna över, jag är ledig och solen skiner.

det där om böcker som blir film

i stockholm är det kallt och ölen jag drack och maten jag åt på en uteservering i köpenhamn förra veckan känns ofantligt långt borta. men oavsett kyla och grått värder, när man hör fina saker, som att gunnar ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket skall bli film, är det inte svårt att bli pepp på livet.

köpenhamn var fint med massor av båtar

 



det bästa är att det ser ut som att jag har hockeyfrilla. det gjorde det på mitt skolfoto i ettan också. älska hockeyfrilla.



det där om blommorna som kommer upp ur jorden

det blommar krokus på min gård, jag antar att vi kan kalla det våren.


det kommer bakslag på bakslag och över den gråkalla dagen faller snön i stora flingor. men så händer något, bilden förändras och solen tittar fram. somliga dagar antar den färgen av lila och gult.

på nätterna drömmer jag om de dagar som komma skall, då jag inte längre behöver vandra omkring med ekvationer på händerna, dagar då jag har oändligt mycket tid förlagd till att vara fantastisk på.

köpenhamn var tjusigt värre men nu är jag trött och tänker sova fastän klockan endast är åtta. god natt säger jag och så hörs vi i morgon!

mot rödvit-land och nya äventyr

att ge sig ut på äventyr kräver olika noggrann planering. vissa gånger behövs det år av förberedelser, medan somliga aktiviteter endast kräver en introducerande lunch. i morgon far jag söderut, mot köpenhamn. för att förbereda mig på vad som komma skall packade jag ner lite kläder i en väska och åt röd korv till lunch.

det där om brev på posten

då jag kommer innanför dörren ligger ett vykort på hallmattan, det är nästan så att jag trampar på det. kortet är prytt av tulpaner och en hälsning om en fin vår. brevet är postat i den stad som en gång varit min och det är en farmor, min farmor, som är avsändaren.

det där om att sitta och drömma

det går nästan att ta på känslan av hur gräset kittlar under fotsulorna. det är nyklippt och eftersom det fortfarande är daggigt efter natten fastnar det under mina fötter. jag vet att mina fötter kommer ta med sig massor av blött gräs in i huset, men tänker ändå att det gör inget, det är värt det. själva känslan av bara fötter mot mjukt underlag är för fundamentalt för överlevnaden för att man skall tänka på städning och smutsiga golv.

jag kan nästan se framför mig hur jag går runt i trädgården, hur det är tidig morgon och hur solen redan värmer. det kommer bli en varm dag, det kan man känna, men ännu är det friskt ute, ännu har inte kvalmigheten tagit över och ännu knottrar sig huden en aning då man går in i skuggan bakom huset.

om detta hade varit på riktigt, om detta hade varit ett tillfälle snart, i morgon, vet jag att jag hade stannat vid vinbärsbuskarna. jag hade försett mig med några bär, ätit dem sakta och insett att jag var hungrig. jag hade sprungit in i huset, satt på kaffebryggaren och brett mig några mackor, alltmedan jag hade väntat på att kaffet skulle brygga klart. sedan skulle jag sitta på trappan hela förmiddagen, kaffekoppen bredvid mig, tidningen i knät och ansiktet mot solen.

att gå runt barfota i en trädgård är inte ett alternativ ännu, men att köpa fina sommarkläder för billiga pengar gör det lättare att tro att det någonsin kommer gå. dessa köpte jag då jag halkade runt på söder i lördags.


finaste, röda byxdressen med små, små blommor

90-talet, åh vad jag gillar dig

det börjar bli sent, jag är gammal nu

det märks inte att hon är äldre än dig, du är mer mogen, sade han och vad kunde jag göra annat än att nicka instämmande? egentligen ville jag komma med motargument, peka på min avsaknad av mognad. jag ville lägga mig ner på golvet, sparka med fötterna mot plastmattan, och på alla sätt bete mig som ett barn. istället satt jag kvar, försökte svälja ned den kvalmiga förnimmelsen av hur jag hade tyckt att det var stökigt i det hus han och hon delade med några andra, hur jag automatiskt vänt mig mot disktrasan när jag kom dit. jag kände mig som en åldrande kvinna, den medelålders mamman, som är på besök hos sin nyss frånflyttade son. en kvinna som vill hämta tvätt och lämna matlådor. i ett försök att värja mig drack jag ytterligare en klunk te, försökte att inte se om glaset hade fläckar.



mogen klädsel, vuxet, kul.



semmelkonnärssör

vi ses utanför vetekatten, jag och min vän linnea. tidigare har vi konstaterat att ingen av oss gillar fiket något vidare, men ändå går vi dit. betalar det priset för en kopp kaffe (i mitt fall, te i hennes) och en semla. vi slår oss ned, längst upp och längst in, i den gigantiska lokalen. det är stökigt och klirret av koppar överröstar nästan vårt samtal. rummet är fullt av tanter, farbröder, mammor och barn. de kladdar med bakverk och spiller ut saft, vi är de enda i vår ålder. det är torsdag eftermiddag, och vi skall undersöka om den bulle som fått utmärkelsen bäst i test är så bra som det sägs.  

det grönskar, min vän, det grönskar

det grönskar på min fönsterbräda och jag undrar så varför den inte kunde väntat lite, det är så kallt fortfarande. men kanske är det så att när man väl bestämt sig för att bryta sig ut spelar det ingen roll att det man bryter sig ut till är ofantligt mycket kallare och otryggare. nu är den här i alla fall, mitt i vårvintern, den skiraste, rödaste lilla blomman. väldigt fint.

hammarbyhöjden i mitt hjärta

solen skiner och jag ser barn i neonfärgade solglasögon le mot mig. snön smälter och nere på torget står två äldre män, de har ställt ifrån sig sina käppar, lutar sig mot husväggen och har huvudena tätt ihop. mellan deras öron går en sladd och tillsammans nynnar de med i musiken de hör genom snäckorna de delar. på taken går en man och skottar snö och jag tänker att han nog hoppas att det är sista gången för i år. på vägen hem från min promenad passerar jag de lustiga skyltfönstrena, fulla med varor som inte längre är till salu. hammarbyhöjden är som vackrast just nu och jag känner någonstans att jag nog alltid vill bo nära här.

kaffepaus eller konstpaus. olika begrepp, men innebörden är densamma. det är tentatider, tillvaron springer och lämnar inget annat utrymme än obscena mängder kaffe och kakor därtill.

det är något visst med allderles för mjuka, knarrande resesängar. ens kropp blir till en ansamling i mitten, omsluten på alla kanter av lakan, täcke och madrass, då man spenderar sin natt i dem. jag ligger i en dylik säng hos min vän Michelle och skall strax sova. god natt världen säger jag.

det där om att vara fånge i sitt hem

jag har börjat använda nationalekonomiska termer i mitt vardagsspråk och människor ser konstigt på mig, som om de inte får samman mitt tal. det är något som skär sig mellan det inbitet akademiska och det vardagsspråk som i vanliga fall utgör mitt ordförråd. på dagarna sitter jag och pluggar och en klasskamrat till mig berättade att hennes rygg inte pallar våra långa dagar, jag fruktar för min. mina motionsvanor utsträcker sig till promenader mellan köket och sovrummet, den bildar en väl sammansatt sträcka. i sovrummet är det nytt, det är ett skrivbord rikare, allt är spännande och jag har svart tröja och nymålade naglar med ett lack jag fått av en fin vän.

thåström och jag

min bror ville alltid åka till rågsved då vi var i stockholm, han ville se vart thåström växte upp. min pappa var inte lika pepp på iden, tänkte nog att det var farligt där ute i förorten. själv lyssnade jag sönder ebba gröns samlingsskiva och sexton minuter in i första låten hakade allt upp sig. jag låtsades och trodde nog själv att ebba grön talade till mig, att jag förstod texterna och att ingen annan förstod. att det inte var fyrtio geografiska mil och åttahundra grader mellan mig och dem. nu för tiden är jag rätt ofta i rågsved och min bror verkar inte längre lika intresserad av att följa med dit.  

diktare

det är fredag och det firar jag med att se på en av de finaste bilderna jag vet.

jag älskar denna bilden så himla mycket. särskilt under deppiga dagar är den himla fin att se på. som en förnimmelse om att allt inte är sådär hopplöst och grått hela tiden, utan att det faktiskt finns hopp. fotot är taget i jordanien när vi är på väg till petra, precis efter ett stopp på en mack där jag klappade världens sötaste, tjockaste hundvalpar.

där jag går under en rosa himmel

i söndags, efter att ha städat i vad som kändes som tusen år ungefär, tog vi oss ut på söndagspromenad. vi började vid slussen och som vanligt önsakde jag att jag gillar strömming så att jag kan köpa fisk ur den där fina boden, innan vi fortsatte utmed skeppsbron, mot moderna museet. väl ute igen efter några timmar på dess fasta utställning hade himlen antagit världens finaste färg och nöjda promenerade vi hemåt under en rosa himmel.

men kom igen då

jag dör typ tre gånger per dag nu för tiden och det där med att det någonsin funnits ett annat tillstånd än den här utmattande vintern framstår som alltmer surrealistiskt för varje dag. så fort jag ser bilder med shorts på tänker jag usch vad kallt och det är svårt att inse att det finns en annan tillvaro än denna. men det gör det ju och jag kan inte själv förstå hur ofantligt obeskrivligt mycket jag längtar dit.

hej balkong, du är ganska snöbeklädd nu

island, sakna island!

jag och fina cammen

visst gillar vi hattar, visst.

min vän jaana tog mycket finare bilder än vad jag, som inte ens hade framme kameran, lyckades med i går. bland annat från när vi spelade beerpong. leken med världens fånigaste namn, som faktiskt var ganska rolig.

amen just det, jag har ju en ny recension ute. läs, läs, läs!

det där med att leka fransk

det blev tema fransk spådam på hattfesten i går. trots vissa incidenter med utsmetade moucher och en svårmanövrerad velourkjol får jag nog benämna det hela som mycket lyckat. i dag är jag mer stilen trött student som gäller och snart, snart står moderna museet på tur.

en lördag

luggen, så som den alltid borde vara, börjar komma tillbaka. den där frisören klippte upp den till någon slags fluffig sak och jag har bara hatat. men nu ser det ut att arta sig och det firar vi med ett snett leende, lila, glansig kofta och kaffe på stan.

hattigt

den här bilden skulle jag vilja ha i mitt sovrum. franz hanfstaengl är det som är fotografen och jag tänker att en sådan hatt kanske kunde vara en passande hatt/huvud att ha på den hattfest jag skall på i morgon. nåväl, vi får väl se vad jag finner på stadsmissionen.

äh.

ibland är saker rätt kass. jag längtar, helt själviskt, till att mina fina vänner på bilden minus eva-karin, plus camilla kommer hit så att jag kan få en kram.

...och som om det inte vore nog med allt så börjar hålfoten krampa också. nu går jag och lägger mig. hej då.

det där med att gilla fåglar.

det är något särskilt med fåglar. jag gillar dem så otroligt mycket, samtidigt som de frammanar någon odefinierad rädsla hos mig. jag tänker att de genom sin flygförmåga har ett övertag, att de kan anfalla uppifrån. i ett försök att stävja denna rädsla har jag börjat mata fåglar och vet ni, jag tror jag lyckats med det där att inte bli rädd. varje gång det kommer en ny fågelsort till vårt fågelbord skyndar jag mig att ringa peter för att berätta den glada nyheten. känner jag inte igen arten diskuterar vi länge, fram och tillbaka, vad det kan vara för sort. igår hade jag koltrastar på besök, himla fint.

så outsägligt sorgligt.

när jag var i jerusalem kände jag ofta att orden inte räckte till. det jag ville sätta finger på handlade inte om grymhet eller ondska, det var något annat. förtvivlan kanske, och en väldigt stark övertygelse om att den egna utgångspunkten var den enda rätta. på jerusalemsdagen besökte vi en familj, vars hus hade tagit över av bosättare. själva satt de på gatan mittemot, parkerade på plaststolar, som en stilla protest. barnen lekte på gatan framför dem. ofta slogs de och ofta grät de av utmattning. vid ett tillfälle tog de upp några flaggor och viftade med dem framför bosättarna. en egen, stilla protest. på andra sidan gatan stod några israeliska barn bakom låsta grindar och kikade ut, avundsjuka på sina mer fria palestinska motparter kan jag tänka mig. själv ville jag mest bara gråta.

helt klart finast i helsingfors