inte enklare än så.

det finns inget vackert med vår lägenhet längre. allt det personliga är borta, kvar står bara ett skal, samma skal, som vi anlände till med så mycket förhoppningar för bara ett år sedan.

idag var vi ute vid saltholmen och beklädde vår vita lekamen med solljus och glädje.

nu är det mat. grönsaksgryta med ost och pasta. och vin. så ser det ut. så ser jag ut.

fan.

att vara ensam hemma låter alltid så fint i praktiken....

tankar och andra ting.

det var fint igår. vi var på styrbord barbord. imorses vaknade jag sent, som sig bör, med en aning ångest, som sig bör. tog mig ut på en promenad med det brittiska bandet, som sjunger ack så skränigt och vackert, som sig bör.

funderade över livet. och tillvaron. det låter alltid så pretentiöst och det var just vad det var. jag funderade på arvet och miljön, på om jag kan föra logiska, men ändå djupgående resonemang eller ej, och om denna avsaknad av djuphet i sådana fall kan skyllas på mina gener eller min uppväxt (i båda fall är det väl dock mina föräldrar som får ta smällen...). jag vet inte. jag har läst ut kris nu, det är fint, men lite tomt.

i det gröna.

pannkakor. jag blir som ett barn. känner mig om madicken, eller ida i lönnerberga. pannkakor och rutiga klänningar. sommardagar och mat i det gröna.

det hela skulle också kunna ses som en studie i mänskligt ätande. från galen till mätt, precis som det skall. och erkänn.... ni vill ha receptet...

ok.

4 port.

pannkakssmet, som ni hittar guidning till i närmaste kokbok. kanske med lite nyttigt mjöl i, om man vill att det skall smaka sämre.

allt för söt blåbärssylt, som rörs ut i yoghurt för att bli lite syrligare.

stek pannkakorna och servera dem med sylt. lätt som en plätt!

karin boye.

än en gång läser jag karin boyes kris, från 1924, tror jag. än en gång slås jag av hur mordern den är, hur hon för diskussioner som känns aktuella idag, hur hon är så otroligt före sin tid. mitt eget intellekt bleknar bort och kvar står någon slags blek kopia, eller nej, inte ens en kopia av innehållet i kris.

parkhäng.

att spendera en ledig dag i en park, som har en kyrka, som är engelsk, skulle nog kunna beskrivas som bland det bästa som finns.

det där om en lång väg hem.

jag tycker att jag själv är viktig. då jag jobbar känns det ibland som att jag sitter upphöjd på ett podie. som att allt cirkulerar runt mig och att jag är navet i ett hjul som inte får stanna. då jag slutar jobba bär jag arbetet med mig. det finns i blodet och jag tänker på det, lägger fram nya strategier och planer. igår, då jag hade slutat tog vi oss upp till olofshöjd för sällskapande och inpiration. jag pratade kassavanor, kunder och kvalité på matvaror, de andra lyssnade, hänförda. det är jag som är hemköps rockstjärna. utan mig, ingen mat.

kanske lite ironi och lite hybris, men allt blir så mycket lättare då. bilderna är från vägen hem. en fin väg, ganska varm också.

jodå.

häromdagen fick jag o anna besök i staden av några som jag tycker galet mycket om. hade inte sett någon av dem på länge, och som ni ser på bilden skötte jag känsloyttringarna fint, som vanligt!

västen r 2hand och tröjan granit, om nu någon skulle bry sig!

packa kappsäck.

peter har jobb och vi har lägenhet. vi skall bli söderkisar, eller tja, jag ska bli söderbrutta. det känns väldigt bra, men det är mycket med det jordiska! packlåda på packlåda... nu, sömn!

kaffetaren ar den basta taren.

de senaste dagarna har i stort spenderats pa kafé. det har lasts, pratats och förtarts kaffe.

utflykt.

i söndags var vi pa utflykt. vid gejsrarna stod jag helt fascinerad en lang, lang stund. det var sa fint, och kul att gissa pa nar de skulle svamma över nasta gang. ahh!

picknick och björk.

konserten. ah, sa fint. vi hade picknick i gröngraset och sedan sa var allt bara vackert. bilderna blev oförskamt daliga, da vi stod sa nara, sa nara, men men....