jag trodde det fanns en slags garanti. att har man bott i en stad går man inte vilse i den. gatorna är alltid ens egna och alla vägar leder dit man tror. jag inser nu hur fel jag hade. göteborg är inte mitt, gatorna är inte mina.

det är tidig morgon och jag åker tåg nummer 425 mot Göteborg. det är lördag morgon och över halva mars har visst passerat. dagarna har glidit in i varandra, måndag, tisdag och så var veckan slut. men nu är tentorna över, jag är ledig och solen skiner.

det där om böcker som blir film

i stockholm är det kallt och ölen jag drack och maten jag åt på en uteservering i köpenhamn förra veckan känns ofantligt långt borta. men oavsett kyla och grått värder, när man hör fina saker, som att gunnar ardelius bok Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket skall bli film, är det inte svårt att bli pepp på livet.

köpenhamn var fint med massor av båtar

 



det bästa är att det ser ut som att jag har hockeyfrilla. det gjorde det på mitt skolfoto i ettan också. älska hockeyfrilla.



det där om blommorna som kommer upp ur jorden

det blommar krokus på min gård, jag antar att vi kan kalla det våren.


det kommer bakslag på bakslag och över den gråkalla dagen faller snön i stora flingor. men så händer något, bilden förändras och solen tittar fram. somliga dagar antar den färgen av lila och gult.

på nätterna drömmer jag om de dagar som komma skall, då jag inte längre behöver vandra omkring med ekvationer på händerna, dagar då jag har oändligt mycket tid förlagd till att vara fantastisk på.

köpenhamn var tjusigt värre men nu är jag trött och tänker sova fastän klockan endast är åtta. god natt säger jag och så hörs vi i morgon!

mot rödvit-land och nya äventyr

att ge sig ut på äventyr kräver olika noggrann planering. vissa gånger behövs det år av förberedelser, medan somliga aktiviteter endast kräver en introducerande lunch. i morgon far jag söderut, mot köpenhamn. för att förbereda mig på vad som komma skall packade jag ner lite kläder i en väska och åt röd korv till lunch.

det där om brev på posten

då jag kommer innanför dörren ligger ett vykort på hallmattan, det är nästan så att jag trampar på det. kortet är prytt av tulpaner och en hälsning om en fin vår. brevet är postat i den stad som en gång varit min och det är en farmor, min farmor, som är avsändaren.

det där om att sitta och drömma

det går nästan att ta på känslan av hur gräset kittlar under fotsulorna. det är nyklippt och eftersom det fortfarande är daggigt efter natten fastnar det under mina fötter. jag vet att mina fötter kommer ta med sig massor av blött gräs in i huset, men tänker ändå att det gör inget, det är värt det. själva känslan av bara fötter mot mjukt underlag är för fundamentalt för överlevnaden för att man skall tänka på städning och smutsiga golv.

jag kan nästan se framför mig hur jag går runt i trädgården, hur det är tidig morgon och hur solen redan värmer. det kommer bli en varm dag, det kan man känna, men ännu är det friskt ute, ännu har inte kvalmigheten tagit över och ännu knottrar sig huden en aning då man går in i skuggan bakom huset.

om detta hade varit på riktigt, om detta hade varit ett tillfälle snart, i morgon, vet jag att jag hade stannat vid vinbärsbuskarna. jag hade försett mig med några bär, ätit dem sakta och insett att jag var hungrig. jag hade sprungit in i huset, satt på kaffebryggaren och brett mig några mackor, alltmedan jag hade väntat på att kaffet skulle brygga klart. sedan skulle jag sitta på trappan hela förmiddagen, kaffekoppen bredvid mig, tidningen i knät och ansiktet mot solen.

att gå runt barfota i en trädgård är inte ett alternativ ännu, men att köpa fina sommarkläder för billiga pengar gör det lättare att tro att det någonsin kommer gå. dessa köpte jag då jag halkade runt på söder i lördags.


finaste, röda byxdressen med små, små blommor

90-talet, åh vad jag gillar dig

det börjar bli sent, jag är gammal nu

det märks inte att hon är äldre än dig, du är mer mogen, sade han och vad kunde jag göra annat än att nicka instämmande? egentligen ville jag komma med motargument, peka på min avsaknad av mognad. jag ville lägga mig ner på golvet, sparka med fötterna mot plastmattan, och på alla sätt bete mig som ett barn. istället satt jag kvar, försökte svälja ned den kvalmiga förnimmelsen av hur jag hade tyckt att det var stökigt i det hus han och hon delade med några andra, hur jag automatiskt vänt mig mot disktrasan när jag kom dit. jag kände mig som en åldrande kvinna, den medelålders mamman, som är på besök hos sin nyss frånflyttade son. en kvinna som vill hämta tvätt och lämna matlådor. i ett försök att värja mig drack jag ytterligare en klunk te, försökte att inte se om glaset hade fläckar.



mogen klädsel, vuxet, kul.



semmelkonnärssör

vi ses utanför vetekatten, jag och min vän linnea. tidigare har vi konstaterat att ingen av oss gillar fiket något vidare, men ändå går vi dit. betalar det priset för en kopp kaffe (i mitt fall, te i hennes) och en semla. vi slår oss ned, längst upp och längst in, i den gigantiska lokalen. det är stökigt och klirret av koppar överröstar nästan vårt samtal. rummet är fullt av tanter, farbröder, mammor och barn. de kladdar med bakverk och spiller ut saft, vi är de enda i vår ålder. det är torsdag eftermiddag, och vi skall undersöka om den bulle som fått utmärkelsen bäst i test är så bra som det sägs.  

det grönskar, min vän, det grönskar

det grönskar på min fönsterbräda och jag undrar så varför den inte kunde väntat lite, det är så kallt fortfarande. men kanske är det så att när man väl bestämt sig för att bryta sig ut spelar det ingen roll att det man bryter sig ut till är ofantligt mycket kallare och otryggare. nu är den här i alla fall, mitt i vårvintern, den skiraste, rödaste lilla blomman. väldigt fint.

hammarbyhöjden i mitt hjärta

solen skiner och jag ser barn i neonfärgade solglasögon le mot mig. snön smälter och nere på torget står två äldre män, de har ställt ifrån sig sina käppar, lutar sig mot husväggen och har huvudena tätt ihop. mellan deras öron går en sladd och tillsammans nynnar de med i musiken de hör genom snäckorna de delar. på taken går en man och skottar snö och jag tänker att han nog hoppas att det är sista gången för i år. på vägen hem från min promenad passerar jag de lustiga skyltfönstrena, fulla med varor som inte längre är till salu. hammarbyhöjden är som vackrast just nu och jag känner någonstans att jag nog alltid vill bo nära här.

kaffepaus eller konstpaus. olika begrepp, men innebörden är densamma. det är tentatider, tillvaron springer och lämnar inget annat utrymme än obscena mängder kaffe och kakor därtill.

det är något visst med allderles för mjuka, knarrande resesängar. ens kropp blir till en ansamling i mitten, omsluten på alla kanter av lakan, täcke och madrass, då man spenderar sin natt i dem. jag ligger i en dylik säng hos min vän Michelle och skall strax sova. god natt världen säger jag.