det tysta huset.

det finns en tanke om att jag ska läsa c-kursen i litteratur så fort som jag känner mig redo för klassrumstristess och dammiga föreläsningssalar igen. fram till dess försöker jag verkligen att läsa. att läsa litteratur, litteratur som är viktig, som ger något och tja, som på något sätt kanske förändrar något.

för tillfället håller jag på med orhan pamuk. ni vet, han som tog nobelpriset för något år sedan. boken heter det tysta huset och det sätter väl ribban på något sätt, för det är tyst, overkligt tyst. egentligen skall sex olika berättarröster komma till tals, fyra män och två kvinnor. så är det inte, det är männens tankar vi får följa. det är deras framgångar, fast kanske framförallt tillkortakommanden vi får ta del av. kvinnorna finns där, visst, men de är mestadels upphöjda och personligen frånvarande objekt som de manliga huvudpersonerna på något sätt förhåller sig till. kanske är det ett medvetet grepp för att spegla det rådande samhället, kanske är det omedvetet. tråkigt är det i vilket fall och det gör mig frustrerad. den, jag menar boken hade kunnat bli så mycket bättre om alla hade fått komma till tals. jag vill ju ha en fulltalig skildring av det turkiska samhället under 70-talet, inte en halvdan berättelse med mestadels upprepningar. ååh. låt kvinnan tala!