fiskar som fiskar.

ni vet då man kollat in någon sådär lite. ni vet hur man går till ett ställe o hoppas att personen i fråga är där. hur man, lite nonchalant skall heja o kanske droppa någon lagom avspänd, men inte ointresserad kommentar.

ack ja, jag vet, eller kanske snarare visste allt för väl hur dylika situationer gestaltar sig, hur de sällan eller aldrig blir som man tänkt. hur man snarare piper fram något med ljus, onalurlig röst än säger något tänkvärt med den, aningen mörkare, mer naturliga röst som ändå egentligen brukar tillskrivas som ens egen. om personen i fråga ens är där vill säga. oh, gud.

funderar inte så mycket på sådant numer, men kom att tänka på det innan när jag satt o kikade på fiskarna i akvariet. undrar hur det är för dem. tänk om berta går till lagunen o hoppas på att finna rogert där. eller om sonny klär sig fin för att kanske, förhoppningsvis möta per bjurman i grottan.

jag vill hoppas att det inte är så, det är ju något av ett slöseri med tid. eller?