när jag var i jerusalem kände jag ofta att orden inte räckte till. det jag ville sätta finger på handlade inte om grymhet eller ondska, det var något annat. förtvivlan kanske, och en väldigt stark övertygelse om att den egna utgångspunkten var den enda rätta. på jerusalemsdagen besökte vi en familj, vars hus hade tagit över av bosättare. själva satt de på gatan mittemot, parkerade på plaststolar, som en stilla protest. barnen lekte på gatan framför dem. ofta slogs de och ofta grät de av utmattning. vid ett tillfälle tog de upp några flaggor och viftade med dem framför bosättarna. en egen, stilla protest. på andra sidan gatan stod några israeliska barn bakom låsta grindar och kikade ut, avundsjuka på sina mer fria palestinska motparter kan jag tänka mig. själv ville jag mest bara gråta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar