det där om att sitta och drömma

det går nästan att ta på känslan av hur gräset kittlar under fotsulorna. det är nyklippt och eftersom det fortfarande är daggigt efter natten fastnar det under mina fötter. jag vet att mina fötter kommer ta med sig massor av blött gräs in i huset, men tänker ändå att det gör inget, det är värt det. själva känslan av bara fötter mot mjukt underlag är för fundamentalt för överlevnaden för att man skall tänka på städning och smutsiga golv.

jag kan nästan se framför mig hur jag går runt i trädgården, hur det är tidig morgon och hur solen redan värmer. det kommer bli en varm dag, det kan man känna, men ännu är det friskt ute, ännu har inte kvalmigheten tagit över och ännu knottrar sig huden en aning då man går in i skuggan bakom huset.

om detta hade varit på riktigt, om detta hade varit ett tillfälle snart, i morgon, vet jag att jag hade stannat vid vinbärsbuskarna. jag hade försett mig med några bär, ätit dem sakta och insett att jag var hungrig. jag hade sprungit in i huset, satt på kaffebryggaren och brett mig några mackor, alltmedan jag hade väntat på att kaffet skulle brygga klart. sedan skulle jag sitta på trappan hela förmiddagen, kaffekoppen bredvid mig, tidningen i knät och ansiktet mot solen.

att gå runt barfota i en trädgård är inte ett alternativ ännu, men att köpa fina sommarkläder för billiga pengar gör det lättare att tro att det någonsin kommer gå. dessa köpte jag då jag halkade runt på söder i lördags.


finaste, röda byxdressen med små, små blommor

90-talet, åh vad jag gillar dig