mick, bob och jag.

då jag startar min promenad är det ganska kallt, men solen skiner och luften är frisk, sådär som det kan vara i september, ni vet. vägen för mig in i skogen, som är liten och kanske mest skall beskrivas som en större dunge, men det räcker för mig, idag. efter ett tag kommer jag fram till skidbacken, som inte varit igång på flera år, då det varit för dåliga vintrar. jag ser ut över landet nedanför, men jag tänker inte som mufasa. istället går jag vidare. snart kommer jag ner till koloniområdet, som ligger ensamt och undanskymt, likt en övergiven stad i amerikanska södern. hela tiden spelar bob dylan och mick jagger i mitt öra. de är ett bra sällskap.