politiska tanjkar och andra ting.

utan någon mer relevans, eller argument med skarpare udd än min egen rena och skära övertygelse berättar jag att jag kommer rösta rött/vänster i nästa val. hans fråga är varför och jag försöker övertyga honom med mina tankar om att det fortfarande behövs idealister. att det fortfarande behövs partier som går åt sina egna håll när de flesta andra, som så många gånger förr håller sig i den mittenfårade grå massan. jag tror att det måste finnas någon som håller upp de där gamla, tråkiga frågorna som så lätt glöms bort, göms och smusslas undan då det kommer något nyare, hetare, sexigare. det behövs någon som tänker på tvåbarnsmamman när den heta sekreteraren slinker förbi. jag tror att vänstern behövs. de behöver inte hamna i majoritet, en majoritet kommer de förmodligen heller aldrig få, men jag tror de behövs för att påminna oss om de ideal som i alla fall jag tror fortfarande är relevanta. kanske är dessa ideal inte ens värda att uppnå, kanke är de bäst upphöjda på en pedistal och urskiljbara endast om vi tittar uppåt, åt vänster. de kanske inte värda att uppnå, men jag tror att de kan fungera nog så bra som en bromskloss i en allt mer mittenmarkerad fåra. det är därför, och inte av någon annan orsak som jag kommer rösta rött och inte grönt i nästa val.

och diskussionen då? hur gick det med den? han förstod mig inte, trodde att jag har någon slags kommunistisk övertygelse och ville införa planekonomi. jag förstod inte honom, tyckte att han var dum och dryg och helt utan övertygelse. han kallade mig blåögd idealist, jag kallar honom cyniker. där någonstans kom vi inte längre, men jag tror att vi försonats.