sakta som få.

det går inte snabbt. i själva verket går det otroligt sakta, men det går. kanske är det det som är huvudsaken, det faktum som får mig att inte ressignera, slappna av och ge upp. ett steg i taget/ man måste lära sig krypa innan man kan gå, säger de som vet, och vad vet jag? och så vidare. sakta går det, men minut för minut och gång för gång lär jag mig koppla bort och skala av, för att tillslut bara se och förstå det som är väsentligt. det som spelar någon roll. jag behöver inte ta in mer än vad som är relevant. bra så!