dagens; sj-pendlare

i dag tänkte jag att vi skulle leka tågresenär. och tja, efter som sj är ett kukbolag och eftersom jag avskyr sj mer än mina håliga tänder och mitt onda finger så kanske jag redan nu skall varna känsliga läsare; det kommer bli värre. och då undrar ni kanske, vad kommer bli värre?, och då svarar jag ALLT, allt kommer bli värre. språket, aggresiviteten, mitt utseende, tja, helt klart allt. det är liksom inte riskfritt att resa med sj, om ni nu trodde det.


så, vart börjar vi då? hur penetrerar man denna fråga, lika infekterad som en varig böld hos valfritt pestsmittat djur? kanske är det lika bra att börja från början. detta är mitt liv som sj-resenär:


allt startade för någon månad sedan, då jag började pendla med sj (då såg jag ut som ovan, lite nervös, men förväntansfull på att umgås med sj mer regelbundet). innan dess har vi haft en nästan vänskaplig relation, även om jag kunde tycka att sj var väldigt petig med att jag skall komma i tid då vi skulle ses, samtidigt som hen inte var lika noga med att passa sina tider. jaja, sådant kan man väl ta tänkte jag, då, när vi inte umgicks så ofta. men det var då det. nu är en helt annan sak. nu, när vi möts dagligen. för helt ärligt, skulle ni orka hänga två gånger om dagen med någon som vid vartannat möte ballar ur och skyller på än det ena, än det andra*?

nej, just det! här betalar man hundra spänn om dan för att hänga med sj, och vad får man tillbaka?! jo, ingenting! det värsta är att man vet det redan då man stiger på tåget, och ens tanke är; vad ska hända idag? spårfel? stoppsignal? trasigt lok? spårbrist?, och under resan tittar man på klockan, räknar sekunder, funderar; kommer jag komma fram i tid? kommer jag få springa? kommer jag missa halva föreläsningen? och tja, efter någon månad med sj sedan så ser man ut såhär och då vill ingen längre hänga med en, eftersom ens brutala stress och maniska handlingsmönster avskräcker de flesta från att ha kontakt.

ibland blir jag lite ledsen för det, men tillslut vänjer man sig och nu har jag börjat tänka; jag har ju ändå sj (OBS! IRONI!)!

så sj; tack sj, för att ni förstör min tillvaro och för att ni låter mig betala för det!

*några exempel på ursäkter:

" just nu har vi dåligt med spår in till uppsala, men så fort random tåg har åkt vidare är det er tur att komma in till stationen". - amen, visst! saken är bara den att detta tåget ankommer denna tid varje morgon, så då borde det väl förihelvete gå att se till att det finns spår!

"vi har en stoppsignal framför oss och vet inte riktigt vad det beror på, men vi återkommer så fort vi vet!" - men GUD! det är alltid stopp-signaler, överallt! och förmodligen är det bara stoppsignalsvakten som tagit rast och inte orkar kolla på gud vet vad för tåg som råkar komma till random stoppsignal.

"loket är trasigt, vi vet inte riktigt vad det beror på eller när vi kan starta!" - shysst! till och med min pappas 20 år gamla bil fungerar ju bättre än sjs fittåg! ärligt! jag har ju bara en obligatorisk lektion att hinna till. men visst, eftersom jag kom fram i tid i går, så är det kanske okej?

p.s petra! om du läser. jag tror att du är en jättebra konduktör, så om du skulle få för dig att lämna lund och ta dig till stockholm och börja jobba på sj, så skulle jag aldrig klaga. bara så du vet!